<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1"?>
<feed version="0.3" xmlns="http://purl.org/atom/ns#" xml:lang="en-US">
	<title>Robert Sandströms Blogg</title>
	<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php" />
	<modified>2012-05-20T16:07:10Z</modified>
	<author>
		<name>Robert Sandström</name>
	</author>
	<copyright>Copyright 2012, Robert Sandström</copyright>
	<generator url="http://www.sourceforge.net/projects/sphpblog" version="0.5.1">SPHPBLOG</generator>
	<entry>
		<title>Det ska kosta att kränka ...</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110503-125746" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) skriver i dag (3 maj 2011) på Internationella dagen för Pressfrihet på Svenska Dagbladets debattsida att kränka pressfriheten ska få kosta!<br /><br />Det är ett ord i rättan tid!<br /><br /><b>Robert Sandström</b><br /><br /><center><img src="images/EU-minister_Birgitta_Ihlsson.jpg" width="400" height="535" border="0" alt="" /></center><br /><i>EU-minister Birgitta Ihlsson sjunger ut i Svenska Dagbladet.</i><br /><b>Foto</b>: <i>Riksdagen<br /><br /></i>Debattartikeln återges här i sin helhet.<b><br /><br /><i>Att kränka pressfriheten ska kosta </i></b><br /><br /><i>I dag på den internationella dagen för pressfrihet bör alla EU:s ledare begrunda den franska författaren Albert Camus varnande ord &quot;En fri press kan vara god eller dålig, men en sak är säker, utan frihet kan den aldrig bli något annat än dålig&quot;. Tyvärr är kampen för pressfrihet i EU mer angelägen än på länge. Vi som undertecknar denna artikel har olika uppfattningar i många frågor men delar oron för utvecklingen av pressfrihet i unionen.<br /><br />Vi kan konstatera att yttrandefriheten utmanas på ett allvarligt sätt i vissa EU-länder. Reportrar utan gränser har vid upprepade tillfällen uttryckt oro för den försämrade pressfriheten i flera EU-länder och tyvärr bekräftar 2010 års pressfrihetsindex farhågorna.<br /><br />Samtidigt som enskilda EU-länder driver pressfriheten i världen framåt hamnar 14 av unionens medlemsstater oacceptabelt långt ner på listan. I rankningen över pressfriheten i världen har Frankrike fallit till plats 44 och Berlusconis Italien till plats 49. Rumänien kommer tätt efter på plats 52. Grekland och Bulgarien delar 70:e plats med Benin och Kenya.<br /><br /><b>Gapet växer</b><br /><br />Reportrar utan gränser konstaterar att EU är långt ifrån homogent när det gäller pressfrihet och att gapet mellan medlemsstater fortsätter växa. EU riskerar att urholka sin position som världsledande i respekten för det fria ordet.<br /><br />EU är i färd med att bygga upp en gemensam utrikestjänst som ska vara klar 2013. Utrikestjänsten ska samla EU:s alla resurser på det utrikes- och säkerhetspolitiska området för att EU ska kunna agera mer samstämmigt. Om EU inte kan leva upp till pressfriheten på hemmaplan, hur ska unionen då med full trovärdighet kunna kritisera totalitära regimer runtom i världen?<br /><br />Vid årsskiftet 2011 tog Ungern över det roterande ordförandeskapet i EU. Samma dag trädde landets nya kritiserade medielag i kraft. Denna lag har liknats vid ett potpurri av de sämsta delarna av medielagstiftningarna i EU.<br /><br />EU-kommissionen har kritiserat lagstiftningen hårt och Ungern har också tvingats backa på några punkter. Men fortfarande ska ett medieråd, vars medlemmar utses av parlamentet som domineras av konservativa regeringspartiet Fidesz, övervaka samtliga typer av media. Europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har kallat rådets befogenheter för en maktkoncentration utan motstycke i europeiska demokratier.<br /><br />Italien har sjunkit som en sten i rankningen. Premiärminister Berlusconis stora makt över landets medier väcker berättigad oro även utanför Italien.<br /><br />En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet liberaler, gröna, socialister, och vänstern lade i oktober 2009 fram ett förslag till resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater. Omröstningen blev oerhört jämn, men förslaget röstades tyvärr ned med hjälp av den konservativa EPP-gruppen där Berlusconis parti är ett av de största medlemspartierna.<br /><b><br />EU:s fundament</b><br /><br />På ruinerna av Förintelsen, förtryck och världskrigens fasor byggdes den europeiska unionen. EU:s fundament är frihet, demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Dessa värderingar är satta på pränt i EU:s stadga för grundläggande rättigheter och i Lissabonfördraget, som alla 27 medlemsländer utan undantag ställt sig bakom.<br /><br />Enligt Freedom House årliga granskning försämrades respekten för politiska fri- och rättigheter under 2009 för fjärde året i rad i världen. Det är den längsta sammanhängande perioden av nedgång under de nästan 40 år som undersökningen har gjorts. Värdet av positiva förebilder ska inte underskattas om demokratin ska spridas i världen. Här ska EU spela en avgörande roll.<br /><br />För att bli medlem i EU ställs hårda krav på efterlevnad av grundläggande rättigheter enligt fördraget. Kraven ska givetvis också gälla när ett land är medlem, men i dag saknas verktyg inom EU för att kontrollera hur rättigheterna efterlevs. Vad gör vi när ett land väl är inne i värmen? Vi måste på allvar föra en diskussion om hur EU ska kunna garantera att grundläggande rättigheter, däribland pressfrihet, respekteras i hela unionen. Att inte respektera EU:s gemensamma regler måste få konsekvenser.<br /><br />Yttrandefriheten måste bevaras till kommande generationer. EU har en skyldighet att hålla pressfrihetens fackla högt i en värld där en majoritet av mänskligheten inte får tycka, tänka och tro fritt.</i><br /><br /><b>BIRGITTA OHLSSON </b><br /><i>EU- och demokratiminister</i><br /><br /><b>JEAN-FRANCOIS JULLIARD </b><br /><i>generalsekreterare Reportrar utan gränser</i><br /><b><br />JESPER BENGTSSON </b><br /><i>ordförande svenska sektionen av Reportrar utan gränser</i><br /><br /><b>OLA LARSMO </b><br /><i>ordförande svenska PEN</i><br /><br /><b>ULRIKA KNUTSON </b><br /><i>ordförande Publicistklubben</i><br /><br />]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110503-125746</id>
		<issued>2011-05-03T00:00:00Z</issued>
		<modified>2011-05-03T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Entré - Sorti: Medioker pjäs utan glöd och hetta</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110410-191534" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Om Lennart Hjulström vet vad han vill säga, varför säger han inte det? I nyskrivna pjäsen “Entré – Sorti“ på Stockholms stadsteater gör han debut som dramatiker; pjäsen har varken tyngd eller innehåll. Skådespelarna verkar heller inte veta vad de ska göra …<br /><center><img src="images/Entre_sorti_Lennart_Hjulstrom.jpg" width="400" height="601" border="0" alt="" /><br /></center> <i>Andreas Kundler (”Bengt”) och Gerhard Hoberstorfer (”Alex”) i Entré - Sorti. En medioker pjäs utan glöd och hetta, skriver Robert Sandström. <b>Foto</b>: Carl Thorborg</i><br /><br />Att spela sig själv, särskilt när skådespelare ska göra det, det vill säga: spela skådis, unga och orutinerade dessutom, är inte lätt. Antingen tar man i för mycket, eller också för lite. Här tar man inte i alls.<br /><br />Jag som många andra trodde nog att pjäsen skulle handla om konflikten på Stockholms stadsteater, där chefen, Benny Fredriksson, styr med medeltida metoder vilket kapat ett tystnadens hus.<br /><br />Detta har omvittnats av bland andra skådespelaren Ulf Friberg som dock menar att skulden är allas: ”Jag anklagar inte bara honom, utan oss alla!” (DN-Kultur 1 mars 2011).<br /><br />Men så icke. I stället lär det vara en i det närmaste 40 år gammal konflikt på Folkteatern i Göteborg i början av 1970-talet som utgör fond. Lennart Hjulström var chef där då, och det är möjligt att det är det minnet han vill göra upp med. Men helt säkert är det inte.<br /><br />Gerhard Hoberstorfer spelar ”Alex” som mycket väl kan vara Alfred Radoks alter ego; pjäsens ”Bengt” (Andreas Kundler)är sannolikt Hjulströms eget.<br /><br /><b>Betydande teaterman</b><br /><br />Radok var en betydande tjeckisk teaterman som efter Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 lämnade Prag och slog sig ned i Göteborg. Han var regissör på Folkteatern när Hjulström blev chef, och kom att genomlida åtta år innan han avskedades och på nytt drevs i exil för att sedan dö i Wien 1976.<br /><br />Entré – Sorti kan mycket väl handla om en smärtpunkt i Lennart Hjulströms liv. Kanske har han dåligt samvete för att han inte agerat kraftfullt nog för att ta tillvara Alfred Radoks kvalifikationer och ge honom meningsfulla arbetsuppgifter så att han slapp bli avskedad?<br /><br />Visst, det är lite sent att agera nu. Ska det dröja 40 år att dramatisera dagens konflikt på Stockholms stadsteater är det minst sagt en katastrof.<br /><br />När teatern invigdes 1960 sa dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr (S) att, ”Stadsteatern ska vara ett salt i debatten”. Det har den varit från och till. Men när debatten nu behövs som bäst, för att värna teaterns egen scenkonst, lyser den med sin frånvaro.<br /><br />Det är tyst, knäpptyst.<br /><b><br />Som en begravning</b><br /><br />Lennart Hjulström hade gärna fått sjunga ut. Då hade säkert föreställningen haft en annan glöd; nu var det bitvis som en begravning. Den replik som fastnat i mitt minne utspelar sig också på en kyrkogård: ”Tankstrecket mellan årtalen för födelse och död är precis så kort som en människas liv”. Det manar minst sagt till eftertanke<br /><br />Lennart Hjulström framhåller att tankstrecket kan vara målat i svart eller guld. Ett understatement? Säg inte det. Jag är inte säker på att publiken förstår ironin i detta.<br /><br /><b>Robert Sandström</b><br /><br /><b>Fotnot</b>: Recensionen finns också att läsa på <a href="http://www.paraplyprojektet.se/news.php?id=2598&amp;categoryID=4" target="_blank" >Paraplyprojektet.se</a>.<br />]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110410-191534</id>
		<issued>2011-04-10T00:00:00Z</issued>
		<modified>2011-04-10T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Juholt flyttar in i Sagerska palatset 2014</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110312-092119" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[<center><img src="images/Hakan_Juholt.jpg" width="450" height="461" border="0" alt="" /></center><br /><b>Flyttar in i Sagerska 2014</b>. <b>Foto</b>: <i>Robert Sandström</i><br />Valberedningens val av Håkan Juholt som kandidat till partiordförande för Socialdemokraterna är mycket gott. För många är han en överraskning, men vi som känner till honom lite mer är inte alls förvånade. Likheterna med Tage Erlander är många och han har alla möjligheter att bli långlivad.<br /><br />För egen del har han tänt ett nytt hopp och ingjutit mod. Det är ingen hemlighet att jag inte är något fan av Mona Sahlin; den politik hon förde fick mig inte bara att tröttna, utan även fundera på att begära utträde ur Socialdemokratiska partiet.<br /><br />Precis som jag gjort ur Broderskap. Droppen blev förslaget att byta namn till ”Troende socialdemokrater”.<br /><br />Troende?<br /><br />Den som föreslagit det namnet är dåligt påläst. Broderskapsrörelsen startades av kristna järnvägsanställda som inte ville förknippas med socialdemokraterna. De gillade Per Albins folkhemstanke, men ville inte förknippas med ett politiskt parti.<br /><br />Först startade de en tidning, Broderskap, och efter det bildades Broderskapsrörelsen.<br /><br />När prenumeranterna likt medlemmarna nu sviker ser man inte över budskapet eller väljer en ny förbundsledning. Nej, i stället byter man i tur och ordning: först namnet på tidningen sedan namnet på hela rörelsen. Processen genomfördes med slagordet ”Glöd”.<br /><br />Det säger ju allt.<br /><br />Jag befarade att partiet skulle gå samma väg. Kandidaterna som lanserades ingöt inget hopp. Allt skulle bli vid det gamla. Då hade allt brunnit ut och glöden falnat. Eftersom jag varit medlem i partiet sedan jag var 17 år höll jag ut. Kanske, kanske …<br /><br />Nu tar Håkan Juholt över rodret och då skingras mina tvivel. Det är ett vinnande val. Kom ihåg hur Erlander togs emot, och hur länge han satt. Ska någon kunna bli en landsfader igen så är det just Håkan Juholt. Lugn och trygg, klok och eftertänksam som han är. Rapp i käften också, och med en stor gnutta humor. Djupt förankrad i myllan.<br /><br />Reinfeldt kan redan nu fylla i flyttanmälan. Tro mig, 2014 får han lämna Sagerska palatset då Socialdemokratiska partiet åter blir ett arbetarparti. Det enda!<br />]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry110312-092119</id>
		<issued>2011-03-12T00:00:00Z</issued>
		<modified>2011-03-12T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Den kollektiva rädslan och behovet av ett Morgenbladet</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101125-125114" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Svenske konstkritikern Tommy Olsson på norska Morgenbladet skrev dagarna före riksdagsvalet, som utlandssvensk från sin horisont i Norge en insiktsfull krönika om det havererade Mamma-pappa-landet Sverige som numera bara kan skryta över sin goda ost.<br /><br /><img src="images/Morgenbladet.gif" width="450" height="367" border="0" alt="" /><br /><b><i>Faksimil</i></b><br /><br />Folkhemmet dog med Olof Palme och när konstkritikern blickar tillbaka minns han det som gott förlorat i hans fädernesland: den goda svenska osten och den kollektiva rädslan han upplevde då han levde i Sverige. Krönikan bygger på hans 15 svenska adresser som han haft då han bott på två tredjedelar av fastlandet, från Malmö i söder till Sundsvall i norr och omvänt. Det har gett honom perspektiv.<br /><br />En sak är han säker på, att han inte flyttar tillbaka till Sverige.<br /><br />Krönikan – som du kan läsa om du klickar på länken nedan – är en svidande vidräkning med ett land som förlorat sin själ, trygghet och ryggrad.<br /><br />Morgenbladets redaktion tog sitt pick och pack med Hasselbladkameran i högsta hugg och körde redaktionsbilen över gränsen till Sverige. De ville bekanta sig med sitt okända broderland i öst, som de mindes som en världsvan storebror med Abba, den svenska synden, Ingmar Bergman, flera tv-kanaler och Olof Palme.<br /><br />Sverige var då det tryggaste landet i världen.<br /><br />Morgenbladet finner nu ett havererat Sverige där vänstern förspillt sina chanser sedan Göran Persson brutit mot socialdemokratins värdegrund. För 14 miljoner syndapengar köpte han sig en herrgård och blev godsherre. (Till detta finns naturligtvis en psykologisk förklaring som jag som lekman inte ska analysera. Det hindrar inte att jag kan tänka mig att HSB vill ge igen och visa sina forna plågoandar som mobbat honom som liten att han minsann vuxit upp och blivit en karl som reder sig själv. Ack ja!)<br /><br />Resultatet talar sitt tydliga språk. De ”Nya” Moderaterna har piffat upp Folkhemmet till oigenkännlighet och Socialdemokraterna har förlorat sig i mängden genom att försöka göra alla till viljes. Nu har Mona Sahlin i och för sig avgått, men vad hjälper det då partiet tror sig lösa krisen med hjälp av en ny partiledare? Vore det inte bättre, att först konsolidera politiken och sedan, därefter välja den som bäst tros kunna återskapa förtroendet?<br /><br />Osökt frågar jag mig varför vi inte har en svensk motsvarighet till det norska Morgenbladet? Svaret är givet: Det går inte med nuvarande massmediekultur där journalisterna ska vara unga och hippa. Se bara på Expressen och Aftonbladet. Vad förmedlar de av kunskap och vad kan man säga om innehållet? Ingenting. Konstigt att ens någon köper dem …<br /><br />Äldre redaktörer, dito journalister och fotografer må vara jobbiga och till och med dyra i löner och omkostnader. Men de tillför klokskap och kunskap över tid. Vi som till exempel gått i demonstrationstågen mot kärnkraft kan aldrig glömma kampen, glöden och stridsviljan. Den rumsupplevelsen – för att citera Barbro Alving – kan ingen ta ifrån oss.<br /><br />Vad kan dagens folkhem erbjuda, där väggarna målats med ett nytt lager färg, dag för dag till dess att rummen krympt ihop till mindre än en fängelsecell? Omärkligt, men sannolikt ytterst medvetet och av illvilja.<br /><br />Svenskarna vill se sig som ett land av mångfald och hänvisar till mängden nationaliteter som huserar inom landets gränser.<br /><br />När jag promenerar i Berlin, där jag just nu befinner mig, möts jag av en myllrande mångfald vart än jag blickar. I trappuppgången där jag bor möter jag en dam i niqab och märker att ingen reagerar eller finner det märkligt. Några jag pratar med understryker att &quot;hur de klär sig har vi inte med att göra&quot;.<br /><br />Det kallar jag integrering. <br /><br />Omöjligt i Stockholm, Göteborg och Malmö där privatiseringen av bostadsmarknaden förhindrat integration i citykärnorna. Förödande redan nu och värre blir det på sikt.<br /><br />När räntorna stiger och lönerna faller - vilket inget jobbavdrag i världen kan kompensera - kommer också arbetarpartiet Moderaternas medlemmar tvingas att klämma ihop sig i förorterna. Hur välkomna de blir i Rinkeby, Rosengård och Rosenbad återstår att se.<br /><br />Frågan är om det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna någonsin kommer tillbaka till de fina salongerna i regeringskanslierna där pendeln slår i otakt med tiden.<br /><br />Redan när Socialdemokraterna styrde Sverige fanns där en rädsla för spontana folksamlingar. Vem minns inte när polisen skickades ut för att skingra ungdomar som efter några samtal på Heta Linjen samlats i Kungsträdgården i Stockholm? Ingen agenda var uppsatt, men det räckte med att ungdomarna träffades för att dom enligt de styrande skulle utgöra ett hot mot demokratin.<br /><br />Efter hand försvann så de publika – okontrollerbara – mötesrummen. Först folkets hus och ABF-avdelningarna, sedan sittplatserna i parkerna och på torgen där anslagstavlor och parkbänkar snabbt monterades ned.<br /><br />Om du i dag skulle vilja slå dig ned i ett köpcentrum eller i en park får du vara beredd på att hosta upp minst ett par tjugor till en kopp avslaget kaffe, eller något annat skräp som du inte alls gick dit för att köpa eftersom du bara ville sätta dig ned och vila benen en stund. Eller för att prata om ditten och datten med någon som du inte förväntades möta men blev glad över att du gjorde det.<br /><br />Nu har vi FRA också, och övervakningskameror i trapphus och i tvättstugan där vi vanligtvis inte gör något annat än tvättar vår byk.<br /><br />Det är väl bara en tidsfråga tills vi också övervakas ända in i sängkammaren. Livesändningar med dylikt innehåll finns i snart sagt varenda tv-kanal – Publik service inte undantaget . Och visst, dramatiken där inne kan säkert bli till spännande underhållning. Men mångfald är det inte ...<br /><br />Att samråd för samlag måste föreligga, och att parterna är överens och avlägger en tydligt avsiktsförklaring, är vi redan på väg att lagstifta om.<br /><br />(Jag undrar i mitt stilla sinne om Karin Boye visste hur rätt hon skulle få då hon skrev Kallocain? Förståeligt om det var därför hon tog sitt liv i Alingsås skogar?)<br /><br />Konstkritikern Tommy Olsson avslutar sin krönika i Morgenbladet sålunda: ”Jeg husker også at jeg bestandig var redd”.<br /><br />Tro fan det, så som Sverige utvecklats. Men svara mig, hur gick det till?<br /><b><br />Robert Sandström </b><br />Berlin 2010-11-25<br />]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101125-125114</id>
		<issued>2010-11-25T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-11-25T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Lysande Aniara på Stockholms stadsteater</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101114-133830" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Aniara beskylls för att ha ett tragiskt slut. För en och annan är den säkert annat än munter. Men Stockholms stadsteaters uppsättning inger hopp och Aniara är väl värd att se.<br /><center><img src="images/Aniara_pressbild.jpg" width="450" height="300" border="0" alt="" /></center> <b>Foto</b>: <i>Petra Hellberg<br />Sven Ahlström och Sara Jangfeldt i Aniara. Premiär på Stora scenen 21 oktober 2010.</i><br /><br />Ja, jag skulle till och med kunna säga: Ett måste!<br /><br />Det är Harry Martins budskap som han förmedlar som inger hopp. Och låt mig säga det först som sist: Föreställningen i Lars Rudolfssons regi och dramatisering är lysande!<br /><br />Lysande är också <i>Dan Ekborg</i> i rollen som Högkomiker Sandon. Jag tror inte att jag har sett honom bättre än vad han är här.<br />Bra är också <i>Sven Ahlström</i> som Mimaroben och ett stort plus får barnstatisterna <i>Anton Schöldberg/Jacob Hermansson/Gabriel Olbers</i> som bjuder på stor charm och humor mitt i allt detta till synes dystra.<br /><br />Harry Martinson hade visionen; han såg kosmos och det obegripligt stora i det minsta lilla. En sann miljöaktivist femton år innan ordet ”miljöaktivist” formulerats.<br /><br />Andreas Kleerups musik i samarbete med Carl Bagge känns helt rätt. Scenografin är modern och fyndig. Det lär väl dröja 50 år till innan Stadsteatern kan toppa detta?!<br /><br />Slutraderna i Martins Nobelprisbelönade versepos är värda att återge. Skrivna för straxt 60 år sedan, 1956:<br /><br /><i>Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.<br />Vårt sorgespel är slut. Jag återgav<br />med sändebudets rätt från tid till tid<br />vårt öde speglat i galaxens hav.</i><br /><br /><i>Med oförminskad fart mot Lyrans bild<br />i femton tusen år goldondern drog<br />likt ett museum fyllt av ting och ben<br />och torra växter ifrån Doris skog.</i><br /><br /><i>Bisatta i vår stora sarkofag<br />vi fördes vidare i öde hav<br />där rymdens natt oändligt skild från dag<br />en glasklar tystnad välvde kring vår grav.<br /></i><br /><br /><i>Vid mimans gravplats stupade i ring<br />till skuldfri mull förvandlade vi låg<br />förlossade från bittra stjärnors sting.<br />Och genom alla drog Nirvanas våg.</i><br /><br /><b>Robert Sandström</b><br /><br /><b>Fotnot</b>: <i>Aniara spelas året ut på Stockholms stadsteaters stora scen.</i>]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101114-133830</id>
		<issued>2010-11-14T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-11-14T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Jag är stolt över att tillhöra ett ursprungsfolk</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101029-120607" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Jag har inte vetat det så länge, men jag tillhör ett svenskt ursprungsfolk, samerna. Att mina föräldrar, och särskilt min far var god vän med “lapparna“ fann jag inte konstigt alls där som barn jag lekte, i Porjus i “Norra Norrlands inland och fjälltrakter“.<br /><img src="images/Robert-Sandstrom-Foto-ME.jpg" width="283" height="426" border="0" alt="" /><br /><b>Foto</b>: <i>Martin Edström</i><br />Minns att pappa brukade åka bort på vintern. För att fiska med ”lapparna”. Efter några veckor, som kändes som månader för ett litet barn som älskade sin pappa, kom han tillbaka med näverkonten full av röding. Som saltades och gravades.<br /><br />Skogen och den storslagna naturen var vårt skafferi, på baksidan av huset, vid vedtraven, stod frysboxen. En låda av trä som tjänade som förvaringsbox för det som pappa jagade i skogen, fisken han tog hem och det goda brödet som mamma bakade.<br /><br />Norrländska tunnkakor. Det vattnas i munnen då jag minns hur goda de är, nybakade med smör som smälter och rinner ner för mungiporna …<br /><br />Nog pratat om far. Mor är värd minst lika stor uppmärksamhet och uppskattning. I min barndoms Porjus, där Sveriges största vattenkraftverk byggdes i Stora Luleälv vid utloppet av Stora Lulevatten åren 1910-1915, framstod männen som hårdföra. Men tro mig, det var kvinnorna som var hjältarna, som tog hand om männen, höll ihop hemmen och fostrade barnen.<br /><br />Med åren har fars djupa vänskap med samerna förbryllat mig. När jag började släktforska för ungefär tre – fyra år sedan klarnade mycket. Nu vet jag att jag till hälften är same – på fars sida, där både farfar och farmor – och släktleden före dem – har varit folkbokförda som ”skattlappar”. Och till minst en fjärdedel är jag finne. Det som sedan återstår är ”svenskt”. (Vad det nu är?)<br /><br />Letandet i kyrkoböckerna, bland döpta, vigda, begravda, in- och utflyttade – husförhörslängder inte minst – har avslöjat min fars största hemlighet: ”Lapparna” han umgicks med var hanskusiner! Syskonbarn till hans mor Maria Juliana.<br /><br />Hade jag varit tjugo år yngre hade jag utan att tveka sökt medlemskap i Sametinget. Av stolthet för mitt ursprung, glädjen över att tillhöra ett ursprungsfolk, och också för att ”röra om”.<br /><br />Av de åtta partierna hade jag säkert tagit plats i partiet för jakt- och fiskesamer.<br /><br />Visste far? Säkert. Han var nog mest rädd för att det skulle vara stigmatiserande att berätta för barnen att han var same. Han ville bara inte att hans barn skulle kallas lappar och utsättas för förakt.<br /><br />Det har hänt mycket på 60 år. Går jag tillbaka i historien till början av 1900-talet har jag i dag svårt att förstå hur de tänkte då. Eftersom samerna var ett naturfolk ville svenska staten inte utsätta dem för risken att dö genom att ge dem tillgång till rinnande vatten och värme. Istället skulle ”lappen ägnas sådan omvårdnad att han fick dö i fred”. Därför vägrades han fast bostad.<br /><br />Av välvilja!<br /><br />Precis så behandlar vi i än i dag den stora folkgruppen romerna, som ständigt jagas på flykt och har blivit 2010-talet stora hatobjekt vid sidan av muslimerna.<br /><br />Jag kan undra vad man är rädd för? Europa har plats för alla, fördelas våra tillgångar och naturresurser rättfärdig ska ingen behöva kastas ut från något Europeiskt land.<br /><br />Vågar du börja släktforska? Risken att finna en mördare eller skarprättare är ofantligt mycket mindre än att du upptäckter dina samiska ursprungsrötter. 8 000 av oss är registrerade i Sametinget. Tillsammans är vi minst 60 000 enligt vetenskapliga forskarrön.<br /><br />Fotnot: Den gär texten är publicerad som krönika på <a href="http://www.paraplyprojektet.se" target="_blank" >www.paraplyprojektet.se</a>]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry101029-120607</id>
		<issued>2010-10-29T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-10-29T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Det går en narr kring förhandlingsborden ...</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100925-100928" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Riksdagens löneliga toppas av Thomas Bodström och på fjärde plats ligger Mona Sahlin. En halv miljon i runda slänga skiljer dem åt.<br /><br />Vad har de för minnen av barnpiss och sill i sina näsborrar?<br />Mer än den halva miljonen i årsinkomst har mer än en fjärdedel (15 av 58) av de socialdemokrater som kandiderat till kommunfullmäktige i Solna.<br /><br /><img src="images/Mona_Sahlin_2010.jpg" width="400" height="533" border="0" alt="" /><br /><i>Årsinkomst: 1 556 896 kronor.</i><br /><b>Foto</b>: Riksdagen<br /><br />I Solna toppades listan av förre LO-basen Stig Malm som numera är pensionär med en årsinkomst på drygt 1,1 miljoner kronor.<br /><br />Vilket kan jämföras med en så kallad fattigpensionär som i garantipension bara får 7 780 kronor per månad. Före skatt.<br /><br />Som bekant har den också ett högre skatteavdrag eftersom pensionärer inte får något jobbskatteavdrag.<br /><br />7 780 kronor per månad ger en sammanlagd årsinkomst på 93 360 kronor, vilket är nästan exakt vad Stig Malm får per månad. Skillnaden är bara 183 kronor, till Stig Malms fördel.<br /><br />Det krävs ingen valanalys för att inse att detta är en av orsakerna till att socialdemokratin går i otakt med tiden. <br />Ser man också till vilka yrken S-kandidaterna i Solna har så förstår man att en ”vanlig” arbetare har svårt att känna igen sig: Doktorand, Gymnasieinspektör, Arkitekt, Jur.kand., Konsult, Forskare, Doktorand, Docent, Universitetslektor, Doktor i nationalekonom, Fil.kand. och VD.<br /><br />Undrar just vad dessa har för minnen av barnpiss och sill …?<br /><br />Nu innehöll socialdemokraternas fullmäktigelista en, jag säger EN, arbetslös kandidat. På plats 39.<br /><br />Undrar vad den hade kunnat ställa till med?<br /><br />Men Johanna Graf, som toppar listan och är den som leder partiet i Solna, kan vara helt lugn. Toralf Blomberg är så långt från maktens korridorer som man kan komma.<br /><br />Vad behöver då göras?<br /><br />Jo, lyft ut hela Perssongänget och sätt in nya krafter, gärna yngre som har minst en fot förankrad i verkligheten.<br /><br />Låt mig citera slutstrofen i Kent Anderssons dikt Dvärgen:<br /><br /><img src="images/kent.jpg" width="400" height="382" border="0" alt="" /><br /><i>Kent Andersson (1933-2005)</i><br /><b>Foto</b>: Robert Sandström<br /><br /><i>O, ni som sitter där upp bland bergen<br />där himlen är klarblå och sikten fri:<br />Fruktar ni inte den framtid då dvärgen<br />växer sig hundrafalt högre än ni?</i>]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100925-100928</id>
		<issued>2010-09-25T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-09-25T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Valtider – Nyskriven dikt av Torgny Karnstedt</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100921-080000" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[<img src="images/Torgny-Karnstedt.gif" width="450" height="300" border="0" alt="" /><br /><i>Torgny Karnstedt</i><br /><b>Foto</b>: Robert Sandström<br /><br />En bild i tidningen drar blickarna till sig.<br />En strand med valar.<br />Människor som kämpar förgäves.<br />Någon häller en hink vatten över ett av de uttorkade däggdjuren.<br />En liten flicka står bredvid med uppspärrade ögon.<br />Det är bråttom.<br /><br />En annan bild, Alliansen runt ett fikabord på ett äldreboende.<br />Kamerorna surrar, mikrofoner som sveper.<br />De fyra partiledarna nickar för att visa att de lyssnar.<br />Frågar de gamla om hur de vill ha det, hur stor är pensionen?<br />En bulle doppas.<br />Gästerna lämnar en främmande doft efter sig.<br /><br />Debatt i teve, långt från Olof Palmes fotarbete och rappa tunga.<br />Producenten zoomar in Mona Sahlins rödmålade leende.<br />Är färgen äkta, kravmärkt och hållbar?<br />Ekonomiduell mellan Östros och Borg.<br />Som en öppningsmatch i fotbolls-VM.<br />De spelar 0-0.<br /><br />I bakhuvudet, sommarens aggressiva telefonförsäljare.<br />Attackerande som mördarbin.<br />I studion tillrättalagda hårstrån och blanka ansikten.<br />Repliker som rökridåer. <br />Den politiska kärnan inbäddad i en vadderad påse.<br />Genomskinliga löften med kort bäst-före-datum.<br /><br />Vi ska förledas räkna kronor och privata fördelar.<br />Vart tog hjärtslagen vägen?<br />Det analoga livet?<br />När blev vi alla kvartalsmiljonärer?<br />När glömde vi våra sånger?<br />När blev vi statister i den globala farsen?<br /><br />Demokratin sprattlar till, strandad på tillväxtens altare.<br />Ingen muddrar vårt historiska medvetande.<br />Vi blundar och låtsas.<br />Släpper våra färgade lappar i valurnorna av återvunnen papp.<br />Hoppas överleva en ny mandatperiod. <br />Det är bråttom nu.<br /><br /><i>Torgny Karnstedt</i><br /><i>September 2010</i><br /><br /><b>Anm.</b>:<br />Publicerad med benäget tillstånd från författaren.<br /><br /><b>Fotnot</b>:<br />Torgny Karnstedt presenterar sin nya bok, <i>&quot;TRO, HOPP OCH JÄVELSKAP&quot;</i>, en fristående fortsättning på Låtaskungen, i sin monter (D01:08) på årets Bok &amp; Bibliotek i Göteborg.]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100921-080000</id>
		<issued>2010-09-21T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-09-21T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title>Hit men inte längre!</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100920-094813" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Stöd Aftonbladets mångfaldskampanj. Symbolen ”Rör inte min kompis” har genialt ändrats av Aftonbladet till ”Vi gillar olika”. Måndag morgon, direkt efter valet och i eftertankens kranka blekhet har över 120 000 personer sagt Nej till främlingsfientlighet.<br /><img src="images/hand.jpg" width="450" height="558" border="0" alt="" /><br /><i>www.aftonbladet.se</i><br /><br />Jag fick fel i min prognos då jag spådde att Alliansen skulle når över 50 procent och få en egen majoritet. SD skulle komma in i riksdagen, men inte få någon vågmästarroll.<br /><br />Jag hade fel.<br /><br />I dag säger alla Nej, och MP ett bestämt NEJ till att stöda Alliansen. När väl chocken lägger sig skulle jag tro att Maria Wetterstrand krokar arm med Fredrik Reinfeldt. Det skulle ge alliansen egen majoritet.<br /><br />Priset blir att Wetterstrand får vice statsministerposten och detroniserar Maud Olofsson.<br />Scenariot ändrar positionerna och Alliansen blir svårhanterlig då dagens fyra partier i regeringen plötslig blir fem. Men det blockerar SD som inte får någon avgörande roll och sannolikt bara blir en parentes i svensk politik.<br /><br />En sorglig parentes dock.<br /><br />C har att gilla läget eller ställa sig utanför. Maud Olofsson surnar säkert till. Men så härsken att hon avstår en regeringspost blir hon inte.<br /><br />Flera lekkamrater är bättre än inga alls. Och leka med SD vill ingen.<br /><br />Under tiden som kaoset lägger sig uppmanar jag dig att rösta med Aftonbladet och stödja kampanjen ”Vi gillar olika”.<br /><br />Det bör vi alla kunna enas om.<br /><br /><b>Fotnot</b>:<br />Rör inte min kompis var en kampanj på 1980-talet som syftade till att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kampanjen startades 1985 i Frankrike av organisationen SOS Racisme som Touche pas a mon Pote och spred sig efter några år även till Sverige.<br />Kampanjen spred sig även till Tyskland under mottot Mach meinen Kumpel nicht an och med en logotyp som liknar en gul hand. Stockholms läns SSU-distrikt startade kampanjen i Sverige och sålde hundratusentals knappar i landet.<br /><br /><b>Källa</b>: <i>Wikipedia</i><br />]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100920-094813</id>
		<issued>2010-09-20T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-09-20T00:00:00Z</modified>
	</entry>
	<entry>
		<title> Det går åt helvete för Socialdemokraterna</title>
		<link rel="alternate" type="text/html" href="http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100916-075235" />
		<content type="text/html" mode="escaped"><![CDATA[Efter att ha sagt det i flera månader nu så är det väl lika bra att jag talar klarspråk här, 80 timmar före det att vallokalerna stängs klockan åtta på söndag kväll den 19 september 2010 sätter på pränt vad jag förutspått.<br /><br />– Det går åt helvete för Socialdemokraterna!<br /><br />Alliansen når över 50 procent och får en egen betryggande majoritet i parlamentet. SD kommer in, men dessbättre får de ingen vågmästarroll.<br /><br />Frågan är om SD får någon roll över huvud taget? De i min bekantskapskrets som sagt sig stödja SD är före detta socialdemokrater eller moderater, fyllda med bitterhet och missnöjda över att utvecklingen inte går dit de vill.<br /><br />De tror plötsligt, efter att i årtionden haft en tydlig kompass åt vänster eller höger, att det ska bli bättre om de fiskar i grumligare vatten. Har de ingenting lärt sig? Eller har de totalt förlorat förståndet?<br /><br />Jag poströstade första dagen det var möjligt, och lade ned alla mina röster på det parti jag vuxit upp med, socialdemokraterna. Jag ser inget annat alternativ. Jag är inte bitter; det ligger helt enkelt inte för mig.<br /><img src="images/Palme.gif" width="340" height="495" border="0" alt="" /> <b>Foto</b>: Norstedts Förlag<br />Jag har inte glömt mina ideal som styrt det mesta jag företagit mig i mitt liv. Jag tror på den representativa demokratin, och jag vill att politiker ska vara vanliga människor och inga broiler som diat floskler redan med bröstmjölken.<br /><br />Min tro på socialdemokratin har stärkts av mina möten med <i>Olof Palme, Gunnar Sträng, Odd Engström</i> och <i>Sten Andersson</i>. De sista jag minns, som haft en vision om ett framtida Sverige.<br /><br />Jag minns med glädje Sten Andersson när han målande beskrev ett Sverige år 2015. Med stor glädje minns jag Odd Engström; hur han lyssnade till rörelsen och sade sig höra en folkhemston som inte såg människor som svaga, utan begrep att de hade en inre styrka som bar dem även om de var mycket sköra och kanske till och med skröpliga.<br /><br />Odd Engströms första sommarjobb var som sommarvikarie på Värmlands Folkblads Arvikaredaktion. Han var bara femton år och tvingades cykla till uppdragen i Åmotfors ett par mil från Arvika.<br /><br />Jag kom själv att inneha redaktörsstolen i 18 år och har många oförglömliga möten med ”Dollarn”, som han kom att kallas i den enda filmroll han mig veterligt gjorde i <i>Solveig Ternström</i>s tv-serie Morsarvet.<br /><br />Gunnar Emanuel Sträng skulle jag kunna prata hur mycket som helst om. Jag har bilat med honom i västra Värmland där han cyklade och promenerade som ung fackföreningsagitator och manade lantarbetarna till att organisera sig. I bilen deklamerade han egna dikter och han berättade om människor han mött på gård efter gård som vi passerade.<br /><br />Oförglömlig är historien om <i>Knut Robert Ljunglöf</i>, hos vilken Sträng tjänade som dräng för att sedan bli befordrad till bokhållare.<br /><br />– Jag fick en finare titel och mer arbete, men samma lön, berättade Gunnar Emanuel för mig.<br /><br />Knut Robert Ljunglöf var son till S<i>nuskungen Knut Fredrik Ljunglöf</i> vars far <i>Jacob Fredrik Ljunglöf</i> lanserade Ljunglös ”Ettan” 1822. Det snus om kom att lägga grunden till den fabrik som vid 1900-talets början skulle bli Europas största snusproducent.<br /><br />Tro mig. Sträng gav igen och Knut Robert fick betalt för gammal ost när han många år senare klev in till jordbruksminister Gunnar Sträng och begärde dispens för att få importera ett par hingstar från England.<br /><br />– Har jag inte träffat er förr? frågade Ljunglöf. ”Nej” svarade Sträng varpå Ljunglöf framhärdade:<br /><br />– Men jag känner igen er.<br /><br />Gunnar Emanuel avslutade ärendet och Ljunglöf fick sin dispens varpå Sträng tog till orda:<br /><br />– Jo, jag har tjänat som dräng på er gård. Och ni var en skitstövel redan då!<br /><br />Och Olof Palme. Den socialdemokrat som betytt mest för mig och som jag träffade många gånger. Ömt läser jag Henrik Berggrens nyligen utgivna biografi ”Underbara dagar framför oss”, vänder bladen sakta, och minns en politiker och människa som kanske aldrig kommer att få sin like i svensk politik.<br /><br />Det slår mig att alla dess är döda, Olof, Gunnar, Odd och Sten.<br /><br />Kvar finns bara <i>Bengt Göransson</i>, statsråd i Olof Palmes andra ministär med ansvar för kultur- och mediefrågor. Ser honom som min mentor i politiken. Ibland när vi träffas hinner vi bara byta två meningar, men de säger allt om dagsläget i svensk politik:<br /><br />– Mörker.<br /><br />– Bara mörker.<br /><br />Naturligtvis får jag frågan:<br /><br /><b><i>– Varför är du socialdemokrat? Du är ju så kritisk mot partiet!</i></b><br /><br />Vad skulle jag annars vara?<br /><br />Med respekt för de som byggt upp detta land till ett av Europas mest välmående, och trogen migna ideal kan jag inte rösta annat.<br /><br />Jag är uppväxt med folkbildningens ideal, jag tror blint på en representativ demokrati, och jag säger som Olof Palme:<br /><br />– Därför är jag demokratisk socialist.<br /><br />Som sagt, jag är inte bitter. Heller inte förvånad över att Sverige tagit en annan riktning än den väg som Olof, Gunnar, Odd och Sten stakade ut. Det är inte mitt fel att drömmen gick fel och jag rår inte för alla av som inte blev.<br /><br />Nu får vi några kämpiga år då vi återigen får bygga upp det som hastigt raserats. Jag tror det tar tio – femton år att komma tillbaka. Men då är det inte det här landet vi tar över, utan ett annat Sverige, ett förändrat Sverige, och ett mycket fattigare Sverige.<br /><br />Därför är det med sorg i hjärtat som jag konstaterar att svenska folket känner sådan misstro, och är så besvikna att de detroniserar mitt parti, Socialdemokraterna, på söndag.<br /><br />Jag hyser ingen tro på att det ska bli lätt att komma tillbaka. Under tiden befarar jag att de fattigaste kommer att bli ännu fattigare samtidigt som det politiska klimatet blir mycket hårdare, kallare och råare.<br /><br />Partiet är dessutom brandskattat eftersom miljonerna rullat i den mest desperata valkampanj partiet hittills upplevt. Till vad nytta, kan tänkas?<br /><br />Men vi kommer igen.]]></content>
		<id>http://www.blog.robertsandstrom.net/index.php?entry=entry100916-075235</id>
		<issued>2010-09-16T00:00:00Z</issued>
		<modified>2010-09-16T00:00:00Z</modified>
	</entry>
</feed>

